Pre-spansktalande musiker hade en imponerande mängd musikinstrument, inklusive trumman, som åtföljde våra förfäders danser. I dag, och tack vare respekten för den pre-spansktalande musiktraditionen, hör vi fortfarande huéhuetl och teponaztli mitt på torgen, i populära religiösa firande, i konserter, i skivor och i filmer.
Våra förfäders kultur är rik på tradition, sublimerad av kvarlevor av sten översatta till hedervärda palats som fortfarande finns idag i pyramider och arkeologiska platser, markerade av band och konstnärliga kompositioner som också observeras i väggmålningar och kodikar i en tydligt mexikansk grafik. Arvet slutar inte här, det följs av smaker och dofter impregnerade med en mycket speciell egenskap.
Få gånger är emellertid ursprunget till ljudet från forntida Mexiko ihågkommen, där skriftliga vittnesbörd försäkrar att musik var särskilt viktig i före spansktiden. Flera kodikar visar hur forntida kulturer trodde på musikinstrument, inte bara som ett av sätten att ringa eller dyrka gudarna utan också tjäna befolkningen för att upprätta kommunikation med sina döda. Således, långt innan spanjorerna kom till att kolonisera dessa länder, hade ursprungsbefolkningen en imponerande mängd musikinstrument, bland annat trumman, som med rimbombaren av dess fantastiska ljud åtföljdes med betoning av våra förfäders spektakulära danser.
Men trummorna var inte de enda instrumenten, men de hade olika slagverk och andra resultat av den diaphanösa fantasin för att återskapa miljöns naturliga ljud och skapade därför, förutom de grundläggande tonerna av bas och diskant, en hög och komplicerad vågpolyfoni fram till idag, sägs det, svårt att registrera, eftersom pre-spansktalande musiker inte hade ett samordnat intonationssystem utan svarade på känsligheten och behovet av att återskapa, genom fester, ritualer och ceremonier, magi av den tiden. Dessa ljud bildade basen för musik för jakt, krigföring, ritualer och ceremonier, liksom erotisk och populärmusik som används vid firande som födslar, dop och dödsfall.
Bland andra instrument dyker upp namn som ayacaxtli och chicahuaztli, som gav känsliga viskningar, medan aztecolli och tecciztli var trumpeter som användes som tecken på krig. Bland slaginstrumenten hittar vi ayotl, gjorda av sköldpaddsskal, liksom huéhuetl och teponaztli, vi kommer att ta itu med de senare för att upptäcka några av deras egenskaper.
Huéhuetl och teponaztli överlevde lyckligtvis den spanska erövringen; några exemplar visas för närvarande i National Museum of Anthropology. Numera, tack vare intresset för traditionen av dansar och musiker före spansktalande musik, liksom experimentet med en samtida sökning som har förfädersrytmer som nyckel, återges fortfarande instrument från det förflutna.
Således hör vi återigen huéhuetl och teponaztli mitt på rutorna med dansarna runt omkring, i religiösa fester, i konserter, på skivor och filmband. Många av dessa instrument är hans egna skapelser eller trogen reproduktioner av originalen; vilket emellertid inte skulle vara möjligt utan den skickliga handen från en populär konstnär, såsom Don Máximo Ibarra, en känd träsnider från San Juan Tehuiztlán, i Amecameca, delstaten Mexiko.
Sedan han var barn utmärkte Don Máximo sig som en seriös och tystgående hantverkare som med hängivenhet och kärlek har gett sig själv till denna bransch som har värderat rötterna till våra förfädersljud, arbetat med trä och tränat sina barn och andra snidare som har lärt sig facket. erbjuder löftet att konst inte kommer att försvinna. Av ödmjuk utvinning, med visdom i händerna, återskapar Don Máximo skatter från en avlägsen värld, där det verkliga möter det orealistiska och extraherar från en enkel trädstam, inte bara formen utan de starka och livfulla ljuden från ett land som den uttrycker sig i all sin prakt genom dem.
Upptäckt av musiker och instrumentsamlare Víctor Fosado och av författaren Carlos Monsiváis, Don Max, från stenhuggare till hantverkare av statyer och avgudar, och efter träsnider, skapare av dödsfall, masker, djävlar och jungfrur, blev han Han är specialist på primitiv konst och en av få hantverkare som för närvarande tillverkar huéhuetl och teponaztli. Hans upptäckare visade honom för första gången en huéhuetl med snidning av jaguarer och en teponaztli med en hunds huvud. "Jag gillade dem mycket", påminner herr Ibarra. De sa till mig: du är en ättling till alla dessa karaktärer ”. Sedan dess och i nästan 40 år har Don Max inte slutat arbeta.
Redskapen som han använder är annorlunda och en del av hans egen skapelse, såsom skruven, pincett för plockning, burins, kilar, käftar i olika storlekar, tangentbord för att ta bort nyckeln, mejsel för att hugga hörnen, former som kommer att tjäna till att urholka trädstam. När du väl har stammen, som kan vara tall, får de torka i 20 dagar; sedan börjar det att urholka, ger det formen på ett fat och med de etablerade måtten; när du har hålets tjocklek följer rengöringsstorleken. Ritningen väljs och spåras med en penna på bagageutrymmet för att ge upphov till den konstnärliga snidningen. Det tar ungefär ett halvt år, även om det beror på ritningens svårighet. I antiken användes hjort eller vildsvinsskinn för trummor, idag används tjocka eller tunna nötköttskinn. Ritningarna är kopior av kodikerna eller av hans egen uppfinning, där ormar, Aztecs solar, örnar och andra ikoner omger instrumentens fantasivärld.
Först representerades den största svårigheten av ljudet, genom förverkligandet av tangenterna, tacklingen, inbäddningarna och rubrikerna på teponaztli, men med uppfinningsrikedom och en lyriskt inlärd teknik började små och små små trädstammar översättas till ljud. Herr Ibarra är inspirerad av vulkanen och dess omgivningar. ”För att göra denna typ av arbete - säger han till oss - måste du känna det, inte alla har kapacitet. Platsen hjälper oss eftersom vi är nära vegetation, källor och även om vulkanen kastar aska älskar vi Popo väldigt mycket, vi känner dess styrka och dess rika natur ”. Och om den viktigaste aspekten för pre-spanskt inhemsk musik var kommunikation med naturen, där musikerna lyssnade på sin röst för att försöka förstå den perfekta rytmen genom vindens lugn, havets eller landets djupa tystnad och fallande vatten, regn och vattenfall förstår vi varför Don Max kan förvandla sin skapelse till mystiska ljud.
I vulkanens sluttningar, i en bucolic atmosfär och omgiven av sina barnbarn, arbetar Don Max tålmodigt i skuggan. Där kommer han att förvandla trädstammen till huéhuetl eller teponaztli, i förfäderens former och ljud; på så sätt kommer vi att höra de djupa ekon från ett förflutet, magiskt och mystiskt som trummans rytmer.
