Dr Adolfo Schmidtlein föddes i Bayern 1836. Hans förkärlek för piano hjälpte verkligen hans förhållande till Gertrudis García Teruel, som han gifte sig 1869, eftersom de båda spelade fyra händer tillsammans.
De hade fyra barn under de 6 år de bodde i Puebla och flyttade senare till Mexico City.
1892 reste läkaren ensam till Tyskland för att träffa sin far igen och återvände aldrig. Det året dog han där från en andningssjukdom.
Vid sin transatlantiska korsning 1865 från Frankrike till Veracruz ger Adolfo Schmidtlein ett intressant faktum: ”Det är nyfiken på hur många människor som utgör vårt samhälle på fartyget, utan att räkna med regementet, som söker deras öde i Mexiko, gruvarbetare, ingenjörer, hantverkare, till och med en italienare som ska introducera en silkesmask för barn i Mexiko; Allas ordspråk är om imperiet upprätthålls, så blir vi någon ”. (Faktum är att vår läkare inte kom till Mexiko driven av sin politiska övertygelse, utan på jakt efter professionell och ekonomisk förmögenhet).
Slående var den tyska klubben i Veracruz, Maximilianos fulla imperium: ”Hotellägaren var från Alsace. Tyskarna, av vilka det finns många i Veracruz och som alla har bra affärer, stöder ett helt hus med bibliotek och biljard, det är ett konstigt intryck att hitta tyska tidskrifter där, lusthus i trädgården osv ... vi hade en mycket trevlig natt; Vi var tvungna att prata mycket om landet, tyska sånger sjöngs, fransk öl serverades och vi skilde sig långt på kvällen.
I den hamnen genomförde vår epistolära författare en fältundersökning om gul feber, som krävde så många liv varje sommar, särskilt från utomstående. Otaliga obduktioner utfördes och utarbetade en rapport för den militära överlägsenheten. Från sin överföring till Puebla är denna historia anmärkningsvärd: ”Resan i den mexikanska scenbilen utgör ett äventyr fullt av hinder. Vagnarna är tunga vagnar som i ett litet utrymme måste rymma nio personer mycket tätt packade. Om fönstren öppnas dödar dammet dig; om de stänger värmen. Framför en av dessa vagnar hakas 14 till 16 mulor, som sätter iväg i galopp längs en oerhört dålig stenväg, utan att ha barmhärtighet eller medkänsla för dem som är inne. De är två kuskar: en av dem piskar med en lång piska på de fattiga och oåterkalleliga resistenta mulorna; den andra kastar stenar på mulorna, den sort från en säck som han exklusivt har tagit med för det ändamålet; då och då går han ut och knackar på en närliggande mula och klättrar tillbaka på sätet medan vagnen fortsätter att galoppera. Mules byts varannan eller var tredje timme, inte för att varannan eller var tredje timme når man en stad eller någon bebodd plats, men i allmänhet två hyddor placerade där av ett engelskt företag, som är det som hanterar all post. Under bytet av mulor, som hemma "Thurn och taxibilar", i dessa stationer kan man få vatten, pulque, frukt, och även om de två första är fruktansvärda, tjänar de till att uppdatera den uppvärmda och dammiga resenären ".
I huvudstaden Puebla hade militärläkaren Schmidtlein några mycket oattraktiva uppgifter. ”Juarez-partiet består av två element: människor som kämpar för politisk övertygelse mot kejsaren, och en serie elaka tjuvar och tjuvar som stjäl och plundrar, under kärlekens kärlek till landet, allt de hittar på väg . Radikala åtgärder vidtas mot det senare, det tar inte en vecka att flera gerillor inte skjuts på barackens gård. Fruktansvärt förfarande. De placerar mannen mot väggen; Nio soldater skjuter på ett avstånd av tio steg när de får ordern, och befälhavaren måste se om den avrättade personen är död. Det är en mycket imponerande sak att se en person frisk en minut före och död nästa! " Läkarens språk lokaliserar oss i sitt sätt att tänka. Han var imperialistisk och inte särskilt förtjust i mexikaner. ”Mexiko kan bara placeras i en bra position av en tron som stöds av bajonetter. Nationens lathet och slöhet behöver en järnhand för att ge massorna liv.
"Mexikaner har rykte om att vara grymma och fega. Först och främst är det ett mycket populärt spel som inte saknas på någon semester. Under den allmänna applåderingen, från ung till gammal, hängs en levande tupp i benen med huvudet nere, på en sådan höjd att en ryttare som galopperar under når exakt för att kunna ta tag i tuppens hals med händerna. Spelet är det här: 10 till 20 ryttare, en efter en, galopperar under tuppen och plockar fjädrarna; djuret blir rasande på grund av detta och ju mer rasande det blir, desto mer applåderar publiken; när han har torterats nog går man framåt och vrider tuppens hals. "
Dr Schmidtlein var mycket uppriktig med sina föräldrar angående hans professionella ambitioner: ”Nu är jag läkare för flera av de första familjerna (från Puebla) och min kundkrets ökar från en dag till en annan, så jag är fast besluten om Frågan kvarstår så här, att bara vara militärläkare tills jag var säker på att kunna leva som civilläkare ... Graden av militärläkare var som jag kunde resa med utan att betala ”.
De politiska upp- och nedgångarna brydde sig inte: ”Här fortsätter vi att leva väldigt tyst, och när det gäller mig själv ser jag med kallt blod vad som händer omkring mig, om det hela kollapsar kommer det att komma ur askan från militärläkaren, Phoenix av tyska läkare, som förmodligen kommer att gå längre på alla sätt än om han fortsätter i uniform. ”Imperialisterna själva tror inte längre på imperiets stabilitet; krigets och anarkins timme börjar igen för det fattiga landet. Jag ser lugnt allt och fortsätter att läka det bästa jag kan. Min kundkrets har ökat så mycket att det inte längre är möjligt för mig att betjäna dem till fots och jag har redan beställt att de ska köpa en bil och hästar till mig i Mexiko. "
I december 1866 hade Schmidtleins imperialism avtagit: ”Imperiet närmar sig ett sorgligt slut; fransmännen och österrikarna förbereder sig för att lämna, kejsaren, som inte förstår eller inte vill förstå situationen i landet, tänker fortfarande inte på avgång och är här i Puebla och jagar fjärilar eller spelar biljard. Tiden när han kunde ha avgått med en sken av bekvämlighet är över och därmed måste han diskret dra sig ur landet, som lämnas i en mer öde situation än när han tog det i besittning.
”För att få män till den kejserliga armén provoceras tvångsrevolutioner och de fattiga indianerna fångas och binds i rep på 30 till 40 individer, leds som en hjord djur till kasernen. Inte för någon dag utan chans att bevittna detta motbjudande skådespel. Och med ett sådant regement planerar det konservativa partiet att vinna! Det är uppenbart att de fattiga fängslade indianerna vid första tillfället flyr från dem. "
Denna samling brev från Adolfo Schmidtlein har mycket familjeinformation som bara var av intresse vid den tiden för de inblandade: dejting, skvaller, inhemska fel, missförstånd. Men han har också många nyheter som håller hans intresse uppdaterade: att religiösa bröllop i allmänhet firades tidigt på morgonen, klockan 4 eller på morgonen; att i Puebla endast två måltider användes, klockan 10 på morgonen och klockan 6 på eftermiddagen; att här fram till sextiotalet av förra seklet var det bara julkrubbar på jul och att på 1970-talet träd och gåvor började användas på grund av europeiskt inflytande; Hur som helst såldes biljetter till Havanna-lotteriet här, vilket förresten vår författare var mycket förtjust i.
Hans germanska kyla fick vissa skakningar från Latinas: ”Damerna i huset skakar ofta din hand från första gången, vilket för européen till en början är något konstigt, precis som damernas rökning. Det ser verkligen väldigt nyfiken ut när de, elegant klädda i vitt eller svart, tar sin cigarett ur väskan, rullar den med fingrarna, ber grannen om eld och sedan sakta passerar röken genom näsan. "
Doktorn gjorde emellertid ingen invändning mot sin framtida svärfar: "... två nätter i veckan hos familjen Teruel, där jag tas emot mycket väl och med riktig smak, sitter jag i bekväma amerikanska fåtöljer och röker cigarrerna i gamla Teruel ... "
Vardagslivet i Puebla beskrivs för övrigt av Schmidtlein: ”Det stora antalet ryttare som klär sig i en populär mexikansk klänning är slående: stor hatt med guldkant i randen, kort mörk jacka, mocka ridbyxor och på den djurskinn; stora sporrar på gula läderstövlar; i sadeln den oundvikliga lasso och själva hästen täckt av päls och galopperar genom gatorna på ett sådant sätt att en polis från Bayern skulle ha protesterat. Ett främmande intryck görs av förpackningen och dragdjuren från indianfamiljer med fula ansikten, vackra kroppar och järnmuskler. Att på gatorna de små invånarna i deras hårbotten slickar varandra, intrycket de ger av deras naturlighet är anmärkningsvärt, de visar sina enklaste klänningar utan blygsamhet och verkar inte känna skräddarsydda konton!
"Låt oss, förutom de ovan nämnda aspekterna av gatorna, ta med vattenbärarna som är karakteristiska för Mexiko, fruktförsäljarna, de religiösa klädda i alla färger med hattar som läkaren från Barberaren i Sevilla, damerna med sina slöjor och deras bönbok, österrikiska och franska soldater; så du får en vacker pittoresk bild ”.
Trots att han gifte sig med en mexikan hade denna tyska läkare inte det bästa intrycket av vårt folk. ”Jag tror att ju svagare en stad är, desto fler dagar har den för religiösa helgdagar. Förra fredagen firade vi María Dolores dag; De flesta familjer sätter upp ett litet altare som de pryder med porträtt, ljus och blommor. I de rikaste husen sjungs en massa av människor som inte har något att göra med kyrkan, och denna natt går familjerna från ett hus till ett annat för att beundra sina respektive altare; musik och massor av lampor finns överallt för att ge en jordnär smak till denna moderna hängivenhet, som det gjordes i antiken i Efesos. Ananas läsk serveras, vilket enligt min mening är det bästa av det hela. " Vi vet redan att vår telluriska berömmelse inte är något nytt: ”Ljudet i teatern när den första chocken från jordbävningen kändes kommer jag inte att glömma den under mitt liv. I verkligheten hände ingenting, och som alltid vid dessa tillfällen var det oro och oroligheter värre än själva jordbävningen; enligt en tydlig mexikansk sed föll kvinnorna på knä och började be radbandet. "
Schmidtlein blev ett högt samhälle, både i Puebla och i Mexiko. I denna stad var han president för den tyska klubben, kopplad till ambassadören. ”För några dagar sedan gifte vår minister greve Enzenberg sig och förresten hans systerdotter; han är 66 år och hon är 32; detta har gett mycket material för samtal. Bröllopet ägde rum i kapellet i ärkebiskopen i Mexiko hemma, med föregående tillstånd från påven. Det var enligt sedvänja klockan 6 på morgonen; Endast diplomatkåren och herrarna Félix Semeleder och en server var inbjudna. Kyrklig pomp och uniformer saknades inte. "
Trots sin teutoniska karaktär hade han humor. Han sa om sitt eget kontor: ”En mässingsplatta med mitt namn lockar de olyckliga att falla i fällan. I det första rummet väntar de, i det andra slaktas de. "
Freud hävdar att när en person eftertryckligen uttränger någon känsla, är det troligt att motsatsen kommer att dominera hans undermedvetna.
Schmidtlein sa i olika bokstäver: ”... Jag är inte förlovad, inte heller är jag inte änkling, jag är glad att tjäna tillräckligt för att kunna leva ensam och jag vill inte leva på en rik kvinnas pengar.
"Eftersom det verkar som att du läser nyheten om mitt äktenskap oroligt, försäkrar jag dig igen att jag inte är förlovad, även om alla vänner och jag själv förstår att ett bröllop skulle glädja min kundkrets mycket ..."
Sanningen är att García Teruels svärfar, redan gift med Gertrudis, gav dem ett hus i Puebla och senare köpte dem ett i Mexiko för att vara grannar.
